Öknenvägen är ödsligare än jag trodde. Det är långt mellan husen. De är byggda på sandsluttningarna. Vinden biter tag i håret, läpparna torkar. Allt är flyktigt.
Jag tänker på Karl-Oskars bror Robert som gick genom öknen för att leta efter guld. Jag lägger min hand på Hugos arm – den är solbelyst och har små fräknar fast han använder solskyddsfaktor 75 – och jag tänker att vi är de goaste vänner.
På väg till Grand Canyon kör vi igenom en stad som heter Hurricane, och jag köper örhängen av en indiantant. Vi åker en bit igenom Najavoreservatet, och det ser fattigt ut.
När solen går ner över Grand Canyon tappar jag andan. Klipporna tar aldrig slut, och Coloradofloden ser ut som en medeltida målning. Jag vill sitta nära kanten. Blåsten är hård och slappnar man av det minsta känns det som att den ska ta en med ner i ravinen. Det ilar i magen när jag tittar ner, och jag ser fåglarnas ryggar. Sällan ser man fåglar från ovan och det svindlar framför ögonen.
Åhhh, jag önskar att jag också hade åkt dit. Det är ju så vackert! Gick ni ut på glasplatån?
SvaraRadera/Pontus
Nä, vet du ... vi visste inte att den fanns förrän vi kört från Las Vegas ända upp till Utah. Vi kollade inte så noga på kartan och trodde man måste köra runt hela Grand Canyon för att komma in i parken. Men det var vackert att tillbringa en extra dag i öknen och komma in Grand Canyon från söder. Du får ta Grand Canyon nästa USA-resa!
SvaraRadera