Niagarafallen är inget som jag sett, hört, känt - ens varit i närheten av - tidigare. Det är ett dån. Ett intensivt ljus. Ett ständigt virvlande. Hisnande, sugande, skummande, forsande, helt galet och vansinnigt.
I "Fallen" av Joyce Carol Oates är ett nygift par på smekmånad i Niagara Falls. Jag minns inte så mycket av boken, men mannen försvinner. Och någon som var på promenad samtidigt som honom, tidigt på morgonen, såg en man klättra över staketet och försvinna ner i vattnet. Hans fru blir galen av att leta efter honom. Hon vandrar längs med vattnet i månader.
Jag tänkte när jag läste boken att så såg det nog ut för länge sen vid fallen - att man kom så nära att man kunde klättra över och försvinna. Men det är samma nu. När man står vid staketet är man ett steg ifrån det enorma flödet, från döden. Det vibrerar i staketet av kraften från vattnet, och vattenmängderna sköljer in över fötterna. Det öser vattendroppar över huvudet, i ansiktet, in under kläderna, som om man stod i ett oväder.
Jag håller hårt i Hugo. Han får inte trilla i och försvinna.
Vi åker ut med båten för att se det stora Horseshoefallet.När båten svänger in i kurvan och jag tittar upp mot fallet är det bara ljus som möter mig. När solen lyser genom vattenmolnet är det som att solen tiodubblas. Det är omöjligt att titta mot fallet, man måste blunda. (Det är som att möta Fantomens ansikte, eller kanske Gud).
Hugo står bakom mig, han rättar till min kapuschong som halkat ner i nacken, hans händer är torra och varma.
När vi promenerar mot vårt rum igen, är jag uppspelt. Hjärtat bultar som det vill ut ur bröstet, det droppar från håret och mascaran är kladdig i ansiktet, jag måste skutta fram på vägen som man gör när man är barn. Jag har drabbats av så mycket energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar