Brownsville (Tennessee) - Mississippi - Helena (Arkansas)

Det regnar när vi lämnar Memphis. Det är i skymningen och det ryker från asfalten när det svala regnet når den stekheta vägen. Jag sitter framåtlutad i sätet för att försöka se genom regnet var vi ska svänga av för att komma ut ur stan. Vi kryssar mellan riggarna, lastbilschaufförerna tar ingen hänsyn, vattnet splashar över rutorna. Jag tänker på Elvis.



När jag tänker på Elvis tänker jag mest på att hans kök inte var så stort. Han hade en vanlig spis. Fast han var liksom kung och tyckte om att äta. Jag tycker mer om Elvis nu efter att jag varit hemma hos honom.



När jag tänker på Elvis tänker jag att jag inte vet så mycket om honom. Pappa hade en skiva när jag var liten. Den hette "Alhoa, Elvis via satellit från Hawaii", eller nåt liknande. Jag tyckte att Elvis var tjock och svettig på omslaget, och jag minns att jag tyckte bättre om bilderna när han var ung.
När jag tänker på Elvis tänker jag att han var så vacker, så fin med det där leendet och de höga kindbenen och det mörka håret.



Sen tänker jag på Johnny Cash. Vi åker till Sun Studio. Studion användes inte på tjugo år och var stängd. Därför finns allt kvar som det såg ut när Elvis och Johnny Cash och Jerry Lee Lewis var där.
Jag hänger lite vid ett piano och petar på Elvis mick. Det är inte klokt det här, tänker jag.











Vi kör in i Mississippi, floden ligger till höger om oss. Det är kolsvart utanför. Några billyktor lyser långt långt där framme. Radion spelar Billie Holiday. Och jag tänker igen, att det är inte klokt det här. Jag ryser när vi kör över Mississippifloden till Arkansas - jag fattar inte att det här inte är en film.

Så här smärtsamt vackert är alltihopa.