Just när jag bestämt mig för att bli vän med regnet slutar det. Det blir en spricka i himlen, ett hål i molnen där ljuset kan skina rakt ner på oss på stranden. Regnet håller sig undan när vi vadar ut i havet.
Mexikanska golfen. Det är det varmaste vatten jag känt. Det sköljer över oss i kaskader, i varma vågor och starka strömmar. Vi tumlar runt som ungar.
Håret - vått klistrat mot huvudet, Hugos hala hud. Den salta kallsupen. Man ska inte flamsa för mycket i havet.
En pelikan flyger i vattenbrynet, nästan i sanden, för att leta fisk. Till lunch har jag ätit ostron och kräftstjärtar i en fiskeby som heter Apalachiola. Till middag slukar jag en bit tonfisk, fångad utanför motellfönstret. Ofattbart att stackars buckliga, tråkiga Alabama bara är några mil bort.
Jag får tårar i ögonen jätteofta när jag läser din blogg. Vet inte riktigt varför men det drar ihop sig sådär i magen också. Kanske för att det verkar så härligt och fint och för att du skriver så bra. Plus att jag är avundsjuk såklart.
SvaraRaderaha det fantastiskt!
Feuken
Åh, tack fina du Emma! Hoppas du är kvar när jag kommer hem -då äter vi pacanpaj på fikarasten!
SvaraRadera