Donalsonville (Georgia) – Fernandina Beach (Florida)

Vad ska jag ta mig till med dig, Georgia? Jag tycker om dig på ett sätt. Jag tycker om ditt lugn och din värme. Människorna som ler för det mesta. Men ibland undrar jag om det är för att de tycker att jag är konstig, och kanske till och med knäpp. När jag inte vet vad grit är. Då skakar servitrisen på huvudet. Och så ler hon.
Georgia, jag tycker om dina radiokanaler som spelar gospel. Men jag tycker inte om att jag inte får köpa vin för att det är söndag. Jag tycker om dina palmer. Men jag tycker inte om att vi nästan aldrig har någon täckning på mobilen. Och jag tycker inte om din skylt utanför den där kyrkan: ”God is great. Obama is not.”

Vi bestämmer oss för att åka till Florida.
Krumma gamar kurar i träden, det höga gräset blänker som silver, luften fladdrar framför rutan – fjärilar, trollsländor, skalbaggar. Det luktar lera.
Vi åker till Florida för att säga hej till Peter. Han är amerikan nu. När Hugo såg honom senast var han svensk, men ganska mycket amerikan också. Peter har inte bott i Sverige på många, många år.



Peter och Hugo dricker öl och pratar på gotländska. De kramas när de träffas, och Peters hund viftar så hårt på svansen att det gör ont när den slår på mina vader.
Jennifer har gjort southern cooking. Vi firar Thanksgiving för tidigt, med gröna bönor och kalkon och stuffing och pecanpaj.

På kvällen går vi längs med stranden, Jennifers son Marley dyker som en fisk och vi letar hajtänder.