Jag tänker på igår, och undrar om killen med tarotkorten kanske har put a spell on me. Jag är nämligen så trött och långsam idag.
Värmen lägger sig som en het hinna över huden, ansiktet blir blankt som när jag var liten och hängde på farmor och farfars kemtvätt. Kroppen vill vara stilla, annars ångar den.
Vi sov länge idag, sen åt vi Creole Cream Pralines i sängen till frukost. De var så söta att de brände i halsen.
Man masar sig på stan. Människorna pratar släpigt. Man vaknar när man äter jambalaya med cajunsås - åtminstone spritter smaklökarna till.
Sen blir man tung. Man dricker lite sweet tea. Man tittar, man glor.
Öl i plastmuggar, vinglande kvinnor, rödbrusiga män. Alla högljudda. Dekadensen har visst följt utvecklingen. Man har inte konserverat förr-i-tiden och bara tillåtit absint och lyxhoror i sammetskorsett. Jag känner mig lite besviken, men så inser jag att förr-tiden alltid känts lite bättre, även förr-i-tiden. För då känner man inte lukten och ser celluliterna så noga på de lönnfeta stripporna.
Mitt på Bourbon Street står en man med ett stort kors. Han vill att jag ska tänka på Jesus och komma till hans kyrka. I French Market en predikant som ser ut som en liten hiphop-kille. Många har stannat och lyssnat.
På eftermiddagen åker vi ångbåt på Mississippifloden. Jag tänker på sommaren 1988 igen. Då åkte jag flodbåt i High Chaparall och var förälskad i Orry Maine.
När man tittar in i hjulet blir man som hypnotiserad. Man blir yr och man sugs in i det. Man försöker hålla kvar blicken på en vattendroppe, försöker följa den för att få stadga. Men det blir bara värre. Man håller sig i relingen, allt snurrar, i högtalarna spelar de galen jazz.
Han med tarotkorten har öppet ikväll också. Jag har varit hos tre medier förut i mitt liv. Det var tre mumbojumbomedier. Jag tror inte på tarotkort eller spådomar. Men jag kan inte låta bli att ge dem mina pengar.
Jag vet inte om det var det här mediets svartmålade naglar, de två enorma katterna som strök sig mot mina ben, den torkade alligatorfoten som hängde på väggen, gaslampan, draperierna. Men han sa sanningar om mig.
Hugo var inte alls lika nöjd med sin reading. Men jag tyckte mediet sa fina saker om Hugo. "Wow, you've got a great mind" sa han så fort Hugo öppnade handflatan. Och så sa han: "I see you directing people in your job. You tell them what to do."
Är inte det kvalitetsmedium så vet jag inte var man ska hitta ett bättre.
Vi äter en stor middag, och delar på en Sweet Potato Pecan Pie. Vi orkar inte äta upp. Vi går genom stan, den larmar. Det är så mycket ljud på natten i New Orleans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar