Ökentimme efter ökentimme. Reservhjulet måste hålla, det får inte kollapsa.
Ingen bebyggelse, bara sand och sten. Det är 42 grader. Det är tyst, bara blåsten surrar kring huvudet. Vi kör på en väg mellan Old Woman Mountains och Mc Coys Mountains.
Efteråt, på kvällen, i San Diego, kommer jag att berätta för Hugo att jag satt och räknade mellan nödtelefonerna som stod längs med vägen, så jag skulle veta vilken som var närmast. Jag satt och tänkte på skallerormar och skorpioner.
Vi åt frukost på Crossroads Café i Parker. MaryEllen hällde upp kaffe och stekte ägg. När hon var liten var hon på utflykt med sin familj längs med kusten, de körde ända upp till San Francisco. Hon säger att det är en underbar väg. Vi säger att vi tänkt ta samma, bara vi klarar oss till Palm Springs.
MaryEllen har precis tatuerat sina underarmar, på höger arm står det Mary och på vänster Ellen.
Järnvägen går parallellt med ökenvägen. På vallen har människor skrivit saker, sina namn och annat, med svarta och vita stenar. Det fortsätter kilometer efter kilometer, som en slags otymplig graffiti. För att lämna mänskliga avtryck i det döda landskapet.
Plötsligt ser vi ett stängsel. Översållat med skor. Det stackars reservhjulet får stå ut med en kraftig inbromsning. Det ser inte klokt ut, det ser mystiskt och läskigt ut, samtidigt som det finns en lätthet i det. Gamla behåar, flaggor, mest skor. Ett par boots med en öl i. På skaften står det två namn, födelsedag och dödsdag. Innanför stängslet finns resterna av någonting som brunnit.
Jag lämnar våra tofflor som vi fick i Niagarafallen. Man fick dem för att inte halka på trapporna vid fallet. Jag vet inte varför jag lämnar dem, egentligen. Men det känns som en ceremoni.
Efter New Orleans har jag blivit vidskeplig. Jag ser tecken överallt. Jag tror att det är nåt bra att lämna skorna vid stängslet. Men det kan ju betyda otur också.
Efter ett ställe som heter Singing Sands kommer vi äntligen till ett samhälle. Vi köper vatten och på parkeringen träffar vi Sherry. Hon är en golddigger. Jag frågar om hon hittat nåt guld. Och det har hon, men det blev stulet förra veckan. Sen berättar hon om när hon och hennes kompisar var i bergen och letade guld och en skallerorm kom in i lägret.
"My girlfriend took her rifle, and Ben, my friend, took his too."
Med fem gevär jagade de skallerormen. Sherry skrattar så att hon guppar i framsätet på bilen när hon berättar historien, hur ormen studsat upp och ner när den träffades av alla kulor.
Innan vi kommer till Palm Springs kör vi genom Yucca Valley där Joshuaträden står längs med vägkanten. Deras silhuetter ser ut som människors skuggor. En del sträcker sig mot himlen, en del kröker sin rygg ner mot marken.
De första européerna som kom till Amerika tyckte att träden var fula och missbildade. Men mormonerna som hade svårt att hitta till Utah från Kalifornien använde träden som riktmärken. Träden påminde dem om profeten Josua som sträckte sina armar i bön mot himlen. De tänkte att träden hälsade dem välkomna till det nya landet.
På kvällen googlar jag på "shoes + hwy 62 California". Det visar sig att det nog betydde tur att lämna skorna på stängslet. I över fyrtio år har nämligen ett skoträd stått på platsen och en massa människor har hängt sina skor där. Bredvid fanns också ett underklädesträd, och även ett behåträd var på väg upp. Men för några år sedan brände någon ner träden.
vad fint det är att läsa din blogg! längtar till nästa inlägg! fast jag trodde att jag gjorde mig till följeslagare och att man då skulle få ett mail när du skrivit... men så har det inte blivit. a ja. jag kollar då och då. massa kramar!
SvaraRadera