Det är kallt i Pismo Beach, dimman rullar in vid ett-tiden och surfarna huttrar på sina brädor. Vi dricker varm choklad och promenerar på piren. Vi har ingen brådska.
Highway one slingrar sig in mellan bergen, balanserar på kanten av avgrunderna, en hårsmån från ravinerna och det oändliga havet. Vi kör norrut, så vi hamnar i den innersta filen, vid foten av det trygga berget. Det tycker jag är skönt, annars hade jag varit tvungen att blunda i varje kurva.
Temperaturen går upp och ner som en jojo, Iskalla vindar från havet kolliderar med de uppvärmda klipporna.
Hugo har väntat på att få köra den här vägen sen 1978 när han såg det här introt till den här filmen. Han var fem år då. Han har väntat jättelänge. Vi tänker på Goldie Hawn, att hon blivit gammal, och jag är rädd för att bli gammal jag också.
Radion fungerar inte i bergen. Så vi spelar den enda skiva vi har. Det är Johnny Cashs bästa hits. Jag tycker bäst om den här, för då får jag vara June Carter. Jag klämmer i extra i första raden: "We got married in a fever, hotter than a pepper sprout."
Vi kommer ner till Monterey i skymningen. Måsarna plirar från piren och båtarna guppar i viken. Det är en massa turister. Vi tjyvlyssnar på två kvinnor som går bakom oss. Den ena, hon i grön tröja, får panik för att det är så crowded på bryggan. Vi möter henne senare på kvällen igen, och det visar sig att hon är svenskättling. Hennes förfäder hette Benson, men hon vet inte vilken del av Sverige de kom ifrån. En dag vill hon åka till Sverige. Hon har haft en utbytesstudent från Sverige och hört the most wonderful and amazing stories about Sweden. Hon bor tio miles från Monterey, där det nästan är folktomt. Det passar henne, säger hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar