På flyget över tänker jag att himlen ser ut som en jättestor hjärna. Molnen brer ut sig hjärnbark efter hjärnbark under oss, grå och mjuk, skrovlig och vindlande.
Själv använder jag inte alls min hjärna på flera timmar. Jag tittar nämligen på tre romantiska komedier. Den första heter Bride Wars. Den andra The Proposal, och den tredje The Hangover (om en svensexa). Jag ser ett mönster. Jag är besatt av bröllop. Kanske för att mitt eget börjar närma sig. Tänk om väskan försvinner, då har jag ingen klänning. Tänk om min fästman ångrar sig, då har jag ingen att gifta mig med. Jag äter lite glass som den söta flygvärdinnan kommer med, sen dricker jag lite mer rödvin och äter en brownie. Det kan ju också gå så illa att jag inte kommer i klänningen när vi väl landar. Men det tänker jag inte på. Jag äter en hallon/chokladpudding istället.
Vi landar klockan sju på kvällen. Det doftar friterat och asfalt, precis vad jag hoppats på. ATM:n på flygplatsen tjuter när man tar ut pengar. Ett tjut för varje dollar. Det är idiotiskt. Annars verkar Amerika vara ett bra land. Han som stämplar in oss i passkontrollen heter O’Donnell. Den blå statliga skjortan stramar lite över hans midja, och han säger ”How you doin?” (Men inte så där flörtigt som Joey säger det i Vänner. O'Donnell låter bara friendly.)
När vi kommit till hotellet ringer jag Domino’s Pizza. Mest för att få beställa en med pepperoni och få välja vilken typ av crust jag vill. För det gjorde de i Cosby 1985. Jag har undrat så länge hur en sån pizza smakar.
Amerika verkar vara som på tv.
