onsdag 30 september 2009

San Francisco (Kalifornien)

När vi går från den vietnamesiska restaurangen som redan hunnit bli vår favorit säger han som jobbar där: "See you soon again." Och jag svarar inte annat.
Sen går vi hem genom mörkret och gatlyktorna blinkar lite, och vi är tysta. I gatan har människor ristat sina namn medan asfalten fortfarande var mjuk. Jag skulle också vilja göra det. Stanna på något sätt.
Om några timmar är vi på väg bort härifrån. Men han på restaurangen i Little Italy, där vi åt när vi just gift oss, sa att vi måste lova att återvända när vi fått vårt första barn. Och Mr Grody, Hugos amerikanska pappa - han väntar också på att vi hälsar på igen. Och MaryAnne i Brownsville undrar nog när jag kommer tillbaka och köper den där lavendeltvålen.
Medan vi packar har vi våra buckliga cowboyhattar på oss. Vi har svårt att släppa taget.



Resan flimrar som en film i huvudet. Bilder huller om buller, berg och vatten om vartannat, öken och majsfält, asfalt och stränder, tre olika hav. Och alla människorna vinkar från vägkanten: Andrew på bänken i Vicksburg, det tyska motorcykelgänget, Sherry the Golddigger, MaryEllen, MaryBeth, MaryAnne, Mark som lagade vår bil, Mark som är cajun och spelade fiol. Edvard vid tvätteriet. Roberto som var vårt bröllopsvittne.
Jag vill också passa på att tacka Bill Cosby, Charlie Sheen, Joyce Carol Oates, Fresh Prince i Bel Air, Pamela Anderson, Clint Eastwood, Goldie Hawn, Johnny Cash, Patrick Swayze, Billie Holiday och alla i filmen Tootsie. Tack. Om inte ni berättat för mig om Amerika hade jag varit lost.

Men vi måste hem till verkligheten nu.
Amerika, mon amour. I love you and you love me. But sometimes we must let it be. Den här sången är till dig.

San Francisco (Kalifornien)

Det var lördag kväll. Vi hade ätit pizza. Troligen var det köttfärs på den. Pappa brukade alltid lägga på det som blivit kvar från lunchen eller från middagen på fredagskvällen.
Det var sent, vi hade nog sett Razzel eller Nöjesmaskinen. Jag tyckte att Rulle var rolig. Pappa hade pratat hela dagen om en film han ville se på kvällen, den hette "Flykten från Alcatraz" och Clint Eastwood var med. Jag tyckte Clint Eastwood var tråkig. Men jag stannade uppe ändå. Jag somnade mitt i filmen, vi hade en soffa av furu med stora mjuka brunrandiga kuddar i. När jag vaknade i slutet av filmen hade jag ont i nacken för att jag legat så snett på det hårda armstödet.
Men jag glömde det snabbt. För filmen var så spännande. Jag kommer fortfarande ihåg triumfen jag kände när vakten upptäcker att det är ett låtsashuvud i sängen och inte Clint Eastwoods. Clint Eastwood var long gone by then.



Alcatraz var otäckt att besöka. Man måste spexa lite inne i cellerna, skaka galler och låta Hugo ta kort, för att glömma klaustrofobin. Men den väggfasta stolen är av metall och en iskyla sprider sig i kroppen.
Jag får hjärtklappning i isoleringscellen, och går ut på rastgården för att andas.
En stor öppen plan som är omgärdad av en mur. Innanför muren flera hundra livsfarliga killar:



Skolgården från helvetet.
Det är knappt jag vågar sätta mig på trappstegen som finns längs med ena sidan. Det finns säkert en hierarki som jag inte känner till. Clint Eastwood kommer att knuffa ner mig.



På eftermiddagen stiger vi iland i San Franciscos hamn igen, och solen värmer.
Hugo vill se Lombard Street, världens krokigaste gata. Jag har aldrig hört talas om den, men Hugo säger att hans pappa ofta pratade om den, att hans pappa nog hade velat köra nerför den som de gör i biljakterna på tv. Lombard Street är den brantaste gata jag gått uppför och det är lättare att gå baklänges. Hugo skuttar upp, för han är entusiastisk över att äntligen vara här.

tisdag 29 september 2009

San Francisco (Kalifornien)

Jag ringer till Ingrid. Vi har inte sett varandra sen 1996. Då tog vi studenten i Uppsala och Ingrid hade en ring i näsan. Vi har inte pratat sen dess heller, men ibland har jag sett glimtar av hennes liv på Facebook. Hon har bott i San Francisco i tio år. Hon säger att hon älskar San Francisco, och att vi också kommer att göra det.



Vi är ungefär som vi var för tretton år sen, bara lite mindre runda i ansiktet och när vi skrattar så har vi små, små rynkor i ögonvrårna.
För flera år sen bestämde sig Ingrid och hennes amerikanske killkompis för att de skulle gifta sig så att Ingrid skulle få stanna i Amerika. Men han drog sig ur, och när hon satt på en bar på eftermiddagen och deppade över hans beslut kom bartendern fram och frågade vad som stod på. Ingrid berättade vad som hänt. "But I'll marry you!" svarade han. I fem år varade deras skenäktenskap, sen var det dags att skilja sig.
Ingrid bor i ett vackert viktorianskt hus tillsammans med två kompisar, den ena är komponerar musikaler och har ett piano i källaren. Han sjunger opera då och då, och i trädgården kan de plocka tomater.



Jag tror på att man kan älska San Francisco. Det var lätt att hitta ett hotell. Han som jobbar bakom disken säger att flera just checkat ut eftersom Folsom Street Fair just tagit slut. Det är en läderbögsfestival, och vi träffar flera skäggiga män med bara överkroppar i lobbyn. När Hugo ska parkera bilen möter han en man som inte har en tråd på kroppen, bara en penisring.

Vi tänker att han måste frysa, det är så kallt i San Francisco. Det blåser intensivt från vattnet. Vi åker sightseeingbuss, och ser på allt det vackra.



Efter turen kommer mina händer att kännas bortdomnade igen, och jag kommer att äta en het Clam Showder i hamnen och Hugo kommer att dricka en Irish Coffee. Vi kommer att tina så småningom.



Vår guide pratsjunger en melodisk, rytmisk asiatisk engelska och han blandar ihop höger och vänster hela tiden. Han säger åt oss att insupa skönheten av hur den djupa terrakottafärgen på Golden Gate-bron avtecknar sig mot de mörkgröna träden och det isande blå havet.

måndag 28 september 2009

Monterey - San Francisco (Kalifornien)

Det är ett härligt solsken när vi lämnar hamnen i Monterey. Båten som heter Pacific Explorer guppar mysigt, människorna vinkar från bryggan. Vi är uppspelta för vi ska ut på havet och titta på valar. Redan innan vi lämnat hamnen kolliderar vi nästan med en flock sjölejon - det bådar gott.
Men bara efter en halvtimme lägger sig dimman framför solen. Man ser hur den forsar in över vattenytan och täpper till alla möjligheter till sikt. Tjock som brandrök men vit som mjölk. Vi ser ingenting levande, till och med sjöfåglarna håller sig undan. Vi är ensamma i bräcklig farkost och vågorna tilltar.



Dyningarna blir djupare och längre. Hugo blir plötsligt blek och grå. En mexikansk pojke rullar ihop sig i sin pappas famn, flytvästen är otymplig, han är vit i ansiktet.
Jag stirrar ut mot vattnet, försöker klappa på Hugo och säga lugna saker så att han inte ska spy. Stirrar så intensivt mot horisonten att jag till slut tror att jag ser valar, stora svarta berg som reser sig ur djupen. Men det är enorma vågor, eller hägringar.
Kaptenen vill ge oss valuta för pengarna. Han kör i cirklar. En spansk kvinna i högklackat kräks. Hon håller sig i den hala relingen.
Det är iskallt, det blåser snålt och dimman gör allt fuktigt. Vattnet skummar när det slår mot fören. Havet ser likadant ut hur båten än vänder sig. Guiden säger att valarna leker hide and seek, och säger att vi har åtminstone två timmar kvar av expeditionen. Jag tycker att vi kan lägga av nu.



Jag får inte tillbaka känseln i händerna förrän vi kommer till Salinas. Det var här John Steinbeck bodde och hans böcker utspelade sig. Hugo återberättar "Möss och människor" för mig innan vi kör in i stan. Jag minns den bara svagt. Jag minns inte heller "Öster om Eden" särskilt bra. Bara att jag tyckte väldigt mycket om den. Jag minns känslan i boken. Kaliforniasolen som brann över den heta dammiga marken. Jag minns inte intrigen, men på något sätt doften från jorden i Salinas.



Öknen är inte längre naken. Det växer flacka växter på den. Salinas kallas Amerikas salladsskål, och jag tänker att jag hellre bott här än i Indiana eller Ohio där det bara finns majs att välja på. De odlar kronärtskocka, körsbär, jordgubbar, kål och massor med pumpor. De ligger i brandgula drivor utanför gårdarna. Det finns också självplock, då får man gå ut på den mörkbruna åkern och hämta de självlysande pumporna själv.



"Happy Halloween" står det på en banderoll på ett hus, och vi måste köra med taket uppfällt hela dagen. Det har blivit höst medan vi varit i Amerika.

När vi närmar oss San Francisco säger Hugo att han känner igen sig. Det ser ut som på Gotland. Gräset, vassen, vattnet, fyren, martallarna. Ändå har vi aldrig varit längre hemifrån än nu.

lördag 26 september 2009

Pismo Beach - Monterey (Kalifornien)



Det är kallt i Pismo Beach, dimman rullar in vid ett-tiden och surfarna huttrar på sina brädor. Vi dricker varm choklad och promenerar på piren. Vi har ingen brådska.





Highway one slingrar sig in mellan bergen, balanserar på kanten av avgrunderna, en hårsmån från ravinerna och det oändliga havet. Vi kör norrut, så vi hamnar i den innersta filen, vid foten av det trygga berget. Det tycker jag är skönt, annars hade jag varit tvungen att blunda i varje kurva.



Temperaturen går upp och ner som en jojo, Iskalla vindar från havet kolliderar med de uppvärmda klipporna.
Hugo har väntat på att få köra den här vägen sen 1978 när han såg det här introt till den här filmen. Han var fem år då. Han har väntat jättelänge. Vi tänker på Goldie Hawn, att hon blivit gammal, och jag är rädd för att bli gammal jag också.
Radion fungerar inte i bergen. Så vi spelar den enda skiva vi har. Det är Johnny Cashs bästa hits. Jag tycker bäst om den här, för då får jag vara June Carter. Jag klämmer i extra i första raden: "We got married in a fever, hotter than a pepper sprout."

Vi kommer ner till Monterey i skymningen. Måsarna plirar från piren och båtarna guppar i viken. Det är en massa turister. Vi tjyvlyssnar på två kvinnor som går bakom oss. Den ena, hon i grön tröja, får panik för att det är så crowded på bryggan. Vi möter henne senare på kvällen igen, och det visar sig att hon är svenskättling. Hennes förfäder hette Benson, men hon vet inte vilken del av Sverige de kom ifrån. En dag vill hon åka till Sverige. Hon har haft en utbytesstudent från Sverige och hört the most wonderful and amazing stories about Sweden. Hon bor tio miles från Monterey, där det nästan är folktomt. Det passar henne, säger hon.

fredag 25 september 2009

Malibu - Pismo Beach (Kalifornien)

Strandstäderna ligger som ett pärlband på highway 1 kring Los Angeles.
Platserna har namn som Laguna Beach och Venice Beach. Namn som man sett på tv, på "Baywatch" till exempel. Ständigt öppnar sig landskapet och vägen sluttar nästan ända ner i havet.
När vi var i Palm Springs träffade vi en man på biluthyrningsfirman som fått fel bil. Han hade åtta barn och de fick inte plats allihopa i den bil som de fått. Klockan var tio på kvällen och barnen var spralliga och spattiga. Mannen var blek. Han sa att om vi tar highway 1 så måste vi stanna vid Zuma Beach. Det var hans favoritställe när han bodde i L.A.
Vi tillbringar hela förmiddagen på Zuma Beach. Vi glor på surfarna, på badvakterna.





Äter lunch på ett dyrt ställe där det sitter en rik familj. Sonen ser ut som prins Albert, pappan är the strong, silent type och mamman dominant och högljudd. Jag tror hon ligger med poolskötaren.
Ett tyskt motorcykelgäng kommer in, och Hugo skojar på tyska med dem. Uwe undrar hur länge en tysk som Hugo bott i Sverige.
Benno har varit i Amerika en gång förut. Det var 1988. Då åkte han till Las Vegas och gifte sig.
Vi vet vad tyskarna heter eftersom de tryckt upp tröjor för evenemanget. Det står ”USA 2009”, och deras namn på ryggen.



Kalifornien har ytterligheter, bara några timmar senare kör vi igenom ett samhälle som ser ut som en mexikansk by. Och sen passerar vi en anti-Obama-demonstration. De ropar "Thank you" och vinkar när jag fotograferar dem.



Vi har sovit i Malibu. Det är där Charlie Sheen bor i ”Two and a half men”. Och igår natt, efter bion, då cruisade vi med caben på Sunset Strip. Vi växlade mellan två radiokanaler som hette ”Number one party” och ”It’s hot”. Vi åkte genom Hollywood, Beverly Hills och Santa Monica.
Livet är som på tv som tv var på 90-talet.

Oceanside - Hollywood - Malibu (Kalifornien)

När vi kommer till Hollywood parkerar vi bilen precis bredvid Larry Hagmans stjärna. Den ligger på Vine Street, och det är några minuter att gå till till exempel Keanu Reeves stjärna som ligger på Hollywood Boulevard där souvenirshopparna finns. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det kändes för Larry Hagman när han skulle inviga sin stjärna där vid parkeringen.



På Hollywood Boulevard är det ett ståhej. Det är premiär för Bruce Willis nya film. Människorna trängs vid kravallstaketet framför röda mattan. Vi också.




När vi väntat en halvtimme kommer Bruce. Han tittar inte upp på någon. Flera från folkmassan ropar hans namn, men han tittar ner i mattan och skyndar sig in på biografen.
”Han är bara nervös”, säger Hugo. ”Premiärer är det värsta.”



Jag lägger min händer i Marilyn Monroes handavtryck. Hon hade jättesmå händer. För att inte tala om fötterna. Hennes vassa klackar sjönk ner flera centimeter i betongen när hon gjorde sina avtryck.
Hugo går runt och provar sina händer i karlakarlarnas avtryck. Arnold Schwarzenegger har tjockare fingrar men inte längre. Humphrey Bogart hade tjejhänder. Kevin Costner har jättekonstiga tummar, eller så gnuggade han runt dem i betongen, för de var helt stora och knöliga. George Clooney har ungefär samma sorts händer som Hugo.





Utanför Sid Graumans China Theater dansar en Michael Jackson-kopia. Mitt i dansen hamnar peruken på sne och han dansar till bilen och tar av sig den och fortsätter utan. En kvinna som klätt ut sig till Marilyn Monroe dansar i bakgrunden. Hon är jättefull, och ungefär så gammal som Marilyn skulle ha varit om hon levt. Det är så sorgligt alltihopa.



Vi bestämmer oss för att se en film på China Theater. Det är en ganska dålig film, men det är en spännande tanke att härinne har Meryl Streep, Ingrid Bergman och Shirley Temple suttit och varit nervösa på sina premiärkvällar.
Det konstiga är att det är bara vi där. Det får plats tusen personer i salongen. Och den är så vacker med sina tunga röda sammetsgardiner, mörka kinesiska träsniderier och tapeter med fjärilar. Men det är bara jag och Hugo och ett par till längst bak som klivit in från gatan. Det är ödsligt och spöklikt. Allt spektakel för ingenting. Så mycket väsen.



Stackars Hollywood. När vi går tillbaka till bilen säger Hugo att stjärnorna som ligger i gatorna känns som gravstenar. Och allt känns så vemodigt. Jag tänker på Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe, och på beskrivningen av Kalifornien – en civilisation byggd på sand. Flyktig och förgänglig.



torsdag 24 september 2009

San Diego - Oceanside (Kalifornien)

Vi vaknar vid ett nytt hav. Stilla havet. Det är kallt, det ilar ända upp i knäna när man känner på det. I San Diegos hamn hör man hornen från fartygen, visslan från tågen och dundret från planen som lyfter från flygplatsen. Vi är så trötta efter vår ökenvandring. San Diego känns som en civilisation. Man kan få yoghurt till frukost.



Vi har en stor fin bil utan tak, den skramlar inte ödesdigert som den röda sportbilen. Den är bekväm, och jag är inte längre rädd för att dö. Det svalkar från havet, och en tjock dimma kommer in över land. Jag somnar bums.

Bara några timmar kör vi, sen stannar vi i Oceanside. Där surfar man och alla bryr sig om kalorier. Ocean Inn heter motellet, och jag somnar med kläderna på.





Framåt kvällen vaknar jag igen. Jag älskar Amerika, inte bara för att man alltid hittar en toalett som har tvål och papper, utan också för man kan köpa kycklingvingar när som helst. Och det är alltid nåt på tv. Amerika är så bekvämt. Vi tittar på So you think you can dance, och amerikanska Let's dance som Ozzy Osbournes dotter är med i, och Mythbusters och Coutney Cox' nya serie Cougar Town. Den är ganska bra.

tisdag 22 september 2009

Parker (Arizona) - San Diego (Kalifornien)

Vi stretar fram genom Mojaveöknen med vårt reservhjul. Vi måste till Palm Springs för att byta bil.
Ökentimme efter ökentimme. Reservhjulet måste hålla, det får inte kollapsa.
Ingen bebyggelse, bara sand och sten. Det är 42 grader. Det är tyst, bara blåsten surrar kring huvudet. Vi kör på en väg mellan Old Woman Mountains och Mc Coys Mountains.
Efteråt, på kvällen, i San Diego, kommer jag att berätta för Hugo att jag satt och räknade mellan nödtelefonerna som stod längs med vägen, så jag skulle veta vilken som var närmast. Jag satt och tänkte på skallerormar och skorpioner.

Vi åt frukost på Crossroads Café i Parker. MaryEllen hällde upp kaffe och stekte ägg. När hon var liten var hon på utflykt med sin familj längs med kusten, de körde ända upp till San Francisco. Hon säger att det är en underbar väg. Vi säger att vi tänkt ta samma, bara vi klarar oss till Palm Springs.
MaryEllen har precis tatuerat sina underarmar, på höger arm står det Mary och på vänster Ellen.



Järnvägen går parallellt med ökenvägen. På vallen har människor skrivit saker, sina namn och annat, med svarta och vita stenar. Det fortsätter kilometer efter kilometer, som en slags otymplig graffiti. För att lämna mänskliga avtryck i det döda landskapet.



Plötsligt ser vi ett stängsel. Översållat med skor. Det stackars reservhjulet får stå ut med en kraftig inbromsning. Det ser inte klokt ut, det ser mystiskt och läskigt ut, samtidigt som det finns en lätthet i det. Gamla behåar, flaggor, mest skor. Ett par boots med en öl i. På skaften står det två namn, födelsedag och dödsdag. Innanför stängslet finns resterna av någonting som brunnit.

Jag lämnar våra tofflor som vi fick i Niagarafallen. Man fick dem för att inte halka på trapporna vid fallet. Jag vet inte varför jag lämnar dem, egentligen. Men det känns som en ceremoni.
Efter New Orleans har jag blivit vidskeplig. Jag ser tecken överallt. Jag tror att det är nåt bra att lämna skorna vid stängslet. Men det kan ju betyda otur också.



Efter ett ställe som heter Singing Sands kommer vi äntligen till ett samhälle. Vi köper vatten och på parkeringen träffar vi Sherry. Hon är en golddigger. Jag frågar om hon hittat nåt guld. Och det har hon, men det blev stulet förra veckan. Sen berättar hon om när hon och hennes kompisar var i bergen och letade guld och en skallerorm kom in i lägret.
"My girlfriend took her rifle, and Ben, my friend, took his too."
Med fem gevär jagade de skallerormen. Sherry skrattar så att hon guppar i framsätet på bilen när hon berättar historien, hur ormen studsat upp och ner när den träffades av alla kulor.



Innan vi kommer till Palm Springs kör vi genom Yucca Valley där Joshuaträden står längs med vägkanten. Deras silhuetter ser ut som människors skuggor. En del sträcker sig mot himlen, en del kröker sin rygg ner mot marken.
De första européerna som kom till Amerika tyckte att träden var fula och missbildade. Men mormonerna som hade svårt att hitta till Utah från Kalifornien använde träden som riktmärken. Träden påminde dem om profeten Josua som sträckte sina armar i bön mot himlen. De tänkte att träden hälsade dem välkomna till det nya landet.



På kvällen googlar jag på "shoes + hwy 62 California". Det visar sig att det nog betydde tur att lämna skorna på stängslet. I över fyrtio år har nämligen ett skoträd stått på platsen och en massa människor har hängt sina skor där. Bredvid fanns också ett underklädesträd, och även ett behåträd var på väg upp. Men för några år sedan brände någon ner träden.

måndag 21 september 2009

Grand Canyon (Arizona) - Kalifornien - Parker (Arizona)



Jag tycker bättre om soluppgångar än solnedgångar. Det finns en förväntan i soluppgångar. Vi vaknar i gryningen, från motellfönstret ser vi morgondiset smyga sig på klipporna.

Vid Yavapai Station väntar vi. En massa tyskar, flera japaner, några holländare, och ett par indier, och så min grusögde man och jag som fryser om benen.

Innan de första strålarna klättrat över klippkanten viskar alla. Som att vi var i en kyrka, som att vi inte vill störa. Det är samma bländande, obeskrivliga upplevelse som vid Niagarafallen. Vi delar samma fascination inför det enorma. I Niagarafallen såg jag mig själv i en tysks solglasögon – jag gapade när jag stirrade mot fallet.
Jag är egentligen ingen naturromantiker (lika lite som jag inte tror på spåmän – men ändå betalar dem för att läsa min framtid) men soluppgången i Grand Canyon får mig att gå med på Navajoindianernas prat om Mother Earth och Father Sky. Det verkar liksom rimligt där och då.

Vid lunchtid svänger vi av mot en annan Mother - Route 66. Vägen som amerikanerna helt utan ironi kallar Mother of Roads.



Vägen är som en spegel framför oss, det ser ut som att någon spillt olja eller som att det är stora vattenpölar där framme. Men det är bara hettan. Den är torr och blåsig, det känns som att vara i torkskåpet i tvättstugan hemma på Hornsgatan.
Små ökenmöss och jordekorrar kilar framför bilen, vi bromsar och kränger. Inga bilar, inga människor. En sån där gräsboll man ser på cowboyfilmer rullar förbi, jag försöker fånga den med kameran men den är för snabb. Två fläckiga hästar lutar sig mot varandra, på långt håll ser de ut som en med två huvuden i vardera änden. Diset, motljuset, de kantiga bergen därframme. Vi kör genom Mojave County. Otuktade kaktusar längs med vägen. Vi kommer upp i bergen. Hugo sjunger på Lucky Luke-sången "I'm a poor lonesome cowboy" hela tiden. Jag tror att han känner sig lite vemodig. Man blir liksom den där cowboyen när dammet lägger sig på hatten och man är helt ensam i diset.



Vi stannar vid Cool Springs och köper vatten. Hon som jobbar där bor i sin husvagn bakom butiken. Hon säger att det finns 122 kurvor inom de närmsta nio milesen. Så vi ska se upp, och ha en safe trip.
I nästan varje kurva finns ett kors med utsolade plastblommor. Jag blundar.
Halv sju på kvällen kör vi av route 66 och rakt in i solen. Golden Shores hette sen sista staden.



På gränsen till Kalifornien blir vi stoppade av en vakt. Han frågar var vi kommer ifrån.
"Sweden", säger vi. "But the car is from Las Vegas."
"Well, hop in!" säger han och svänger med armen in i Kalifornien.
Luften har svalnat. Himlen ser ut som utspilld apelsinsaft ovanför bergskanten.
Sen stjärnhimlen. Den är enorm och kryllande. Vi kör på en väg utan lampor, utan bilar.
En coyote lurar vid vägkanten. Hans ögon blixtrar.
När vi stannar i Vidal upptäcker vi att bubblan på vänstra framdäcket blivit större, den har svällt under kvällen. Närmsta verkstad ligger i Arizona. Vi suckar och kör tillbaka.

Mark Parker byter vårt däck. Han säger att så här blir det i öknen. Värmen gör att däcket expanderar.
"That doesn't look too good", säger han och petar på vårt däck med tån. Hans pappa äger varenda bilverkstad längs med den här sidan statsgränsen. Han småpratar lite medan han fixar. Frågar vilken typ av pjäser Hugo regisserar. Och så berättar han att han var med skolan på teater en gång när han var liten.

söndag 20 september 2009

St George (Utah) - Grand Canyon (Arizona)




Öknenvägen är ödsligare än jag trodde. Det är långt mellan husen. De är byggda på sandsluttningarna. Vinden biter tag i håret, läpparna torkar. Allt är flyktigt.



Jag tänker på Karl-Oskars bror Robert som gick genom öknen för att leta efter guld. Jag lägger min hand på Hugos arm – den är solbelyst och har små fräknar fast han använder solskyddsfaktor 75 – och jag tänker att vi är de goaste vänner.



På väg till Grand Canyon kör vi igenom en stad som heter Hurricane, och jag köper örhängen av en indiantant. Vi åker en bit igenom Najavoreservatet, och det ser fattigt ut.

När solen går ner över Grand Canyon tappar jag andan. Klipporna tar aldrig slut, och Coloradofloden ser ut som en medeltida målning. Jag vill sitta nära kanten. Blåsten är hård och slappnar man av det minsta känns det som att den ska ta en med ner i ravinen. Det ilar i magen när jag tittar ner, och jag ser fåglarnas ryggar. Sällan ser man fåglar från ovan och det svindlar framför ögonen.