Sen går vi hem genom mörkret och gatlyktorna blinkar lite, och vi är tysta. I gatan har människor ristat sina namn medan asfalten fortfarande var mjuk. Jag skulle också vilja göra det. Stanna på något sätt.
Om några timmar är vi på väg bort härifrån. Men han på restaurangen i Little Italy, där vi åt när vi just gift oss, sa att vi måste lova att återvända när vi fått vårt första barn. Och Mr Grody, Hugos amerikanska pappa - han väntar också på att vi hälsar på igen. Och MaryAnne i Brownsville undrar nog när jag kommer tillbaka och köper den där lavendeltvålen.
Medan vi packar har vi våra buckliga cowboyhattar på oss. Vi har svårt att släppa taget.
Resan flimrar som en film i huvudet. Bilder huller om buller, berg och vatten om vartannat, öken och majsfält, asfalt och stränder, tre olika hav. Och alla människorna vinkar från vägkanten: Andrew på bänken i Vicksburg, det tyska motorcykelgänget, Sherry the Golddigger, MaryEllen, MaryBeth, MaryAnne, Mark som lagade vår bil, Mark som är cajun och spelade fiol. Edvard vid tvätteriet. Roberto som var vårt bröllopsvittne.
Jag vill också passa på att tacka Bill Cosby, Charlie Sheen, Joyce Carol Oates, Fresh Prince i Bel Air, Pamela Anderson, Clint Eastwood, Goldie Hawn, Johnny Cash, Patrick Swayze, Billie Holiday och alla i filmen Tootsie. Tack. Om inte ni berättat för mig om Amerika hade jag varit lost.
Men vi måste hem till verkligheten nu.
Amerika, mon amour. I love you and you love me. But sometimes we must let it be. Den här sången är till dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar