Jag tycker bättre om soluppgångar än solnedgångar. Det finns en förväntan i soluppgångar. Vi vaknar i gryningen, från motellfönstret ser vi morgondiset smyga sig på klipporna.
Vid Yavapai Station väntar vi. En massa tyskar, flera japaner, några holländare, och ett par indier, och så min grusögde man och jag som fryser om benen.
Innan de första strålarna klättrat över klippkanten viskar alla. Som att vi var i en kyrka, som att vi inte vill störa. Det är samma bländande, obeskrivliga upplevelse som vid Niagarafallen. Vi delar samma fascination inför det enorma. I Niagarafallen såg jag mig själv i en tysks solglasögon – jag gapade när jag stirrade mot fallet.
Jag är egentligen ingen naturromantiker (lika lite som jag inte tror på spåmän – men ändå betalar dem för att läsa min framtid) men soluppgången i Grand Canyon får mig att gå med på Navajoindianernas prat om Mother Earth och Father Sky. Det verkar liksom rimligt där och då.
Vid lunchtid svänger vi av mot en annan Mother - Route 66. Vägen som amerikanerna helt utan ironi kallar Mother of Roads.
Vägen är som en spegel framför oss, det ser ut som att någon spillt olja eller som att det är stora vattenpölar där framme. Men det är bara hettan. Den är torr och blåsig, det känns som att vara i torkskåpet i tvättstugan hemma på Hornsgatan.
Små ökenmöss och jordekorrar kilar framför bilen, vi bromsar och kränger. Inga bilar, inga människor. En sån där gräsboll man ser på cowboyfilmer rullar förbi, jag försöker fånga den med kameran men den är för snabb. Två fläckiga hästar lutar sig mot varandra, på långt håll ser de ut som en med två huvuden i vardera änden. Diset, motljuset, de kantiga bergen därframme. Vi kör genom Mojave County. Otuktade kaktusar längs med vägen. Vi kommer upp i bergen. Hugo sjunger på Lucky Luke-sången "I'm a poor lonesome cowboy" hela tiden. Jag tror att han känner sig lite vemodig. Man blir liksom den där cowboyen när dammet lägger sig på hatten och man är helt ensam i diset.
Vi stannar vid Cool Springs och köper vatten. Hon som jobbar där bor i sin husvagn bakom butiken. Hon säger att det finns 122 kurvor inom de närmsta nio milesen. Så vi ska se upp, och ha en safe trip.
I nästan varje kurva finns ett kors med utsolade plastblommor. Jag blundar.
Halv sju på kvällen kör vi av route 66 och rakt in i solen. Golden Shores hette sen sista staden.
På gränsen till Kalifornien blir vi stoppade av en vakt. Han frågar var vi kommer ifrån.
"Sweden", säger vi. "But the car is from Las Vegas."
"Well, hop in!" säger han och svänger med armen in i Kalifornien.
Luften har svalnat. Himlen ser ut som utspilld apelsinsaft ovanför bergskanten.
Sen stjärnhimlen. Den är enorm och kryllande. Vi kör på en väg utan lampor, utan bilar.
En coyote lurar vid vägkanten. Hans ögon blixtrar.
När vi stannar i Vidal upptäcker vi att bubblan på vänstra framdäcket blivit större, den har svällt under kvällen. Närmsta verkstad ligger i Arizona. Vi suckar och kör tillbaka.
Mark Parker byter vårt däck. Han säger att så här blir det i öknen. Värmen gör att däcket expanderar.
"That doesn't look too good", säger han och petar på vårt däck med tån. Hans pappa äger varenda bilverkstad längs med den här sidan statsgränsen. Han småpratar lite medan han fixar. Frågar vilken typ av pjäser Hugo regisserar. Och så berättar han att han var med skolan på teater en gång när han var liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar