Natchez (Mississippi)

Det känns som jag väntat hela natten på att få vakna. På att få dra de tunga sidengardinerna åt sidan och gå barfota ut på verandan. Lyssna på fontänens sprittande. Golvet som sammet, målat i duvgrått, 150 år gammalt. Få sitta i gungstolen av korg och dricka kaffe. Se solen yrvaket gå upp bakom popplarna. Det är innan hettan.
Innan bilarna - ingenting försäkrar mig om vilket århundrade det är.
Vi kom till Dunleith Plantation sent igår kväll. Mörkret var kompakt. Doften bedövande söt som av magnolia. Nattens ljud: cikadorna, syrsorna, grodorna - allt knarrande, gnisslande, kväkande och knirrande. Fukten som ett eget väsen, dimman som en levande organism.
Nu fågelkvitter, Hugo sover i hörnrummet bakom mig. Sängen är för kort för honom, hans fötter sticker ut, svävar över golvet. Han drack pecanöl på plantagets pub igår. Där träffade vi Mark. I åtta generationer bodde hans familj på plantaget Radcliff. Nu har de donerat det till trädgårdsföreningen. Mark jobbar med lås och larm. Han har en flaska vin framför sig, fyller på glaset igen och konstaterar att efter kriget kunde de inte ha slavar längre och det blev svårt att behålla plantaget som det varit. Jag vill ställa en massa frågor, men jag säger inget.

Jag vill fråga honom om skönheten och skulden. Att vandra genom rummen - stryka över sammeten, sidenet, valnöten, mahognyn. Att slumra i badkaret med lejonfötter, klättra upp i den osannolikt höga himmelsängen, vila på verandan - hade ju inte gått utan slaveriet.



Men om mitt tioåriga jag vetat att jag skulle få bo på ett plantage skulle mitt tioåriga jag ha svimmat. Sommaren 1988 klädde jag mina Barbiedockor i viktorianska klänningar och satte dem framför tv:n lagom till att "Nord och syd" skulle sändas. Om mitt tioåriga jag skulle ha vetat att jag skulle promenera i området där de spelade in delar av "Nord och syd" skulle mitt tioåriga jag kollapsat. Det är nära att mitt trettiotvååriga jag gör det:





Mr Dave visar oss runt på bottenvåningen efter frukosten. Han är god vän med familjen Carpenter som bodde på plantaget fram till 1970-talet. På 60-talet hade han och hans kompisar vilda fester i huset. Men han som byggde huset från början var svenskättling och hette Charles Dahlgren. Han och hans bror stred på varsin sida under inbördeskriget.
Hugo spelar en sång på flygeln.
"Ibland", säger Mr Dave, "när jag öppnar porten på morgonen slår en doft av fresh roses emot mig."
Det är rosenoljan som pianot smordes in med för över hundra år sen. Jag lutar mig mot flygelns lock och drar in doften. Den är söt.
Mr Dave tar bort skylten "Do not sit on the furniture" från den pastellfärgade soffan.
"Have a seat", säger han. "Passa på att fotografera nu", säger han till Hugo.
Sen berättar han att soffan är värderad till 20 miljoner kronor.
Vilken tur att jag inte fes.