New Orleans (Louisiana)

Nawlins som en övermogen frukt. Kanske en persika, eller en ananas, en melon. Söt och tung. Med fläckar som avger små utdunstningar - stickiga, svävande dofter. Tänderna sjunker djupt in i köttet och man får munnen full med himmelskt söta underbara klibbiga tuggor.

Chad gör Po' Boys. Han säger att New Orleans är ett land i närheten av USA. "Ett third world country, kanske fourth world country." Jag frågar vad han menar, men han bara frustar till och fortsätter göra min macka.



Mark är cajun. Han blev utkastad från rehab i morse, för han drack en öl. "At least I'm off the drugs", säger han. Mark är born and raised två timmar norr om New Orleans. Och ärligt talat, säger han, så är han hemlös. Hans cajunfranska är konserverad franska sen två hundra år sen. Han bär på en fiol och undrar om vi vill höra en bit. Han spelar en cajunsk folkmelodi.



Vi jazzar runt i French Quarter under den stekheta solen hela dagen. Vi klappar takten till gospelkillarnas trummor och blås. Det är ett jävla drag.




Luften mellan de låga husen ligger stilla och är mättad med vattenånga från den bruna Mississippifloden. Den är trög att andas in. Bara musiken är snabb här.

Vi dricker Bloody Mary och äter jambalaya på kanin och korv och seafood gumbo och friterad cajunkyckling och bönor och ris. Fläktarna i taket hjälper inte, jag svettas och snorar.