Oceanside - Hollywood - Malibu (Kalifornien)

När vi kommer till Hollywood parkerar vi bilen precis bredvid Larry Hagmans stjärna. Den ligger på Vine Street, och det är några minuter att gå till till exempel Keanu Reeves stjärna som ligger på Hollywood Boulevard där souvenirshopparna finns. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det kändes för Larry Hagman när han skulle inviga sin stjärna där vid parkeringen.



På Hollywood Boulevard är det ett ståhej. Det är premiär för Bruce Willis nya film. Människorna trängs vid kravallstaketet framför röda mattan. Vi också.




När vi väntat en halvtimme kommer Bruce. Han tittar inte upp på någon. Flera från folkmassan ropar hans namn, men han tittar ner i mattan och skyndar sig in på biografen.
”Han är bara nervös”, säger Hugo. ”Premiärer är det värsta.”



Jag lägger min händer i Marilyn Monroes handavtryck. Hon hade jättesmå händer. För att inte tala om fötterna. Hennes vassa klackar sjönk ner flera centimeter i betongen när hon gjorde sina avtryck.
Hugo går runt och provar sina händer i karlakarlarnas avtryck. Arnold Schwarzenegger har tjockare fingrar men inte längre. Humphrey Bogart hade tjejhänder. Kevin Costner har jättekonstiga tummar, eller så gnuggade han runt dem i betongen, för de var helt stora och knöliga. George Clooney har ungefär samma sorts händer som Hugo.





Utanför Sid Graumans China Theater dansar en Michael Jackson-kopia. Mitt i dansen hamnar peruken på sne och han dansar till bilen och tar av sig den och fortsätter utan. En kvinna som klätt ut sig till Marilyn Monroe dansar i bakgrunden. Hon är jättefull, och ungefär så gammal som Marilyn skulle ha varit om hon levt. Det är så sorgligt alltihopa.



Vi bestämmer oss för att se en film på China Theater. Det är en ganska dålig film, men det är en spännande tanke att härinne har Meryl Streep, Ingrid Bergman och Shirley Temple suttit och varit nervösa på sina premiärkvällar.
Det konstiga är att det är bara vi där. Det får plats tusen personer i salongen. Och den är så vacker med sina tunga röda sammetsgardiner, mörka kinesiska träsniderier och tapeter med fjärilar. Men det är bara jag och Hugo och ett par till längst bak som klivit in från gatan. Det är ödsligt och spöklikt. Allt spektakel för ingenting. Så mycket väsen.



Stackars Hollywood. När vi går tillbaka till bilen säger Hugo att stjärnorna som ligger i gatorna känns som gravstenar. Och allt känns så vemodigt. Jag tänker på Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe, och på beskrivningen av Kalifornien – en civilisation byggd på sand. Flyktig och förgänglig.