Las Vegas-formen håller i sig. Vi köper jättehäftiga cowboyhattar, och solglasögon med spegelglas. Vi köper flip-flops och vimsar runt och hånglar i varje gathörn.
Vi får gratisbiljetter till en trollerishow. Magikern heter Dirk Arthur, och den enda i Vegas som har vilda exotiska katter på scenen. Och eftersom Siegfried och Roy gått i pension efter att Roy nästan blivit uppäten av sin vita tiger, så accepterar vi erbjudandet och sätter oss förväntansfulla i salongen. Dirk är bättre än Joe Labero och vi lattjar med under hela showen. Vi jublar när Dirk trollar fram en anka ur kavajärmen och tjoar när han byter plats på tigrar och kvinnor.
Vi sitter på främsta raden, och jag är rädd hela tiden att han ska be mig komma upp på scenen för att dra ett kort eller nåt liknande. Men det som är så bra med Amerika är att alla amerikaner jättegärna vill bli utvalda, så de räcker upp handen och ropar: "Pick me, pick me!" när Dirk ser sig om efter en frivillig.
När man sitter på främsta raden kan man också se att hans glitterväst är lite trasig, och att han har en fläck på den vita smokingen. Man ser också att de vackra, lättklädda assistenterna har tråcklat ihop sina nätstrumpbyxor här och där.
I solnedgången ser jag öknen för första gången, och jag känner mig drabbad. Vägskyltarna pekar ut platser som heter Hidden Valley och Lost City. Vi kör på en väg som heter Black Rock Road. Vinden dundrar omkring huvudet, luften är varmare än en torktumlare, solen blixtrar i lastbilarna, de rödoranga ökenbergen glöder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar