Monterey - San Francisco (Kalifornien)

Det är ett härligt solsken när vi lämnar hamnen i Monterey. Båten som heter Pacific Explorer guppar mysigt, människorna vinkar från bryggan. Vi är uppspelta för vi ska ut på havet och titta på valar. Redan innan vi lämnat hamnen kolliderar vi nästan med en flock sjölejon - det bådar gott.
Men bara efter en halvtimme lägger sig dimman framför solen. Man ser hur den forsar in över vattenytan och täpper till alla möjligheter till sikt. Tjock som brandrök men vit som mjölk. Vi ser ingenting levande, till och med sjöfåglarna håller sig undan. Vi är ensamma i bräcklig farkost och vågorna tilltar.



Dyningarna blir djupare och längre. Hugo blir plötsligt blek och grå. En mexikansk pojke rullar ihop sig i sin pappas famn, flytvästen är otymplig, han är vit i ansiktet.
Jag stirrar ut mot vattnet, försöker klappa på Hugo och säga lugna saker så att han inte ska spy. Stirrar så intensivt mot horisonten att jag till slut tror att jag ser valar, stora svarta berg som reser sig ur djupen. Men det är enorma vågor, eller hägringar.
Kaptenen vill ge oss valuta för pengarna. Han kör i cirklar. En spansk kvinna i högklackat kräks. Hon håller sig i den hala relingen.
Det är iskallt, det blåser snålt och dimman gör allt fuktigt. Vattnet skummar när det slår mot fören. Havet ser likadant ut hur båten än vänder sig. Guiden säger att valarna leker hide and seek, och säger att vi har åtminstone två timmar kvar av expeditionen. Jag tycker att vi kan lägga av nu.



Jag får inte tillbaka känseln i händerna förrän vi kommer till Salinas. Det var här John Steinbeck bodde och hans böcker utspelade sig. Hugo återberättar "Möss och människor" för mig innan vi kör in i stan. Jag minns den bara svagt. Jag minns inte heller "Öster om Eden" särskilt bra. Bara att jag tyckte väldigt mycket om den. Jag minns känslan i boken. Kaliforniasolen som brann över den heta dammiga marken. Jag minns inte intrigen, men på något sätt doften från jorden i Salinas.



Öknen är inte längre naken. Det växer flacka växter på den. Salinas kallas Amerikas salladsskål, och jag tänker att jag hellre bott här än i Indiana eller Ohio där det bara finns majs att välja på. De odlar kronärtskocka, körsbär, jordgubbar, kål och massor med pumpor. De ligger i brandgula drivor utanför gårdarna. Det finns också självplock, då får man gå ut på den mörkbruna åkern och hämta de självlysande pumporna själv.



"Happy Halloween" står det på en banderoll på ett hus, och vi måste köra med taket uppfällt hela dagen. Det har blivit höst medan vi varit i Amerika.

När vi närmar oss San Francisco säger Hugo att han känner igen sig. Det ser ut som på Gotland. Gräset, vassen, vattnet, fyren, martallarna. Ändå har vi aldrig varit längre hemifrån än nu.