Vägen tar aldrig slut. Vi åker hela dagen. Mississippi är platt. I Alabama har slyn tagit över. Här och där är jorden uppgrävd, den lyser röd som att den blöder. Ingen stad att stanna i. Vi byter rastlöst radiokanal. Jag vill lyssna på predikanterna. De intresserar mig. Hugo vill byta kanal. Vi kompromissar och lyssnar på kristen country istället. Vi provar att räkna roadkills. Vi ser inga. Vi kör in i Montanville för att äta. Allt är stängt.
Jag ville inte lämna Natchez. Ville inte åka ifrån de där kycklingvingarna täckta med honung, de små frasiga pajerna fyllda med kräftröra, de friterade potatisklyftorna som fortfarande fräste under ost- och bacontäcket.
Vi sov en natt extra i Natchez. Flyttade från plantaget ner på stan, till det gamla förrådet där de hade bomullen förut. Vi äter lunch på Fat Mama's Tamales och träffar den här salta killen: Munson Steed.
Han äger "the largest chain of black weekly newspapers in the country" och säger att vi typ är kolleger och att vi ska "stay in touch".
På kvällen lyssnar vi på det ganska dåliga bandet på puben. Men när de spelar "Proud Mary" och jag samtidigt tittar ut genom den öppna dörren och ser Mississippifloden blänka därute, så låter de ganska bra. Och när jag får dansa tryckare med Hugo under fläktarna i taket, så låter de världsbäst.
När vi vaknar på morgonen regnar det, och jag står på verandan och tittar över floden och tänker i mitt högmod att: gråt inte för mig Natchez.
( Tryck här så får ni höra en sång om den stora branden i Natchez.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar