Det var sent, vi hade nog sett Razzel eller Nöjesmaskinen. Jag tyckte att Rulle var rolig. Pappa hade pratat hela dagen om en film han ville se på kvällen, den hette "Flykten från Alcatraz" och Clint Eastwood var med. Jag tyckte Clint Eastwood var tråkig. Men jag stannade uppe ändå. Jag somnade mitt i filmen, vi hade en soffa av furu med stora mjuka brunrandiga kuddar i. När jag vaknade i slutet av filmen hade jag ont i nacken för att jag legat så snett på det hårda armstödet.
Men jag glömde det snabbt. För filmen var så spännande. Jag kommer fortfarande ihåg triumfen jag kände när vakten upptäcker att det är ett låtsashuvud i sängen och inte Clint Eastwoods. Clint Eastwood var long gone by then.
Alcatraz var otäckt att besöka. Man måste spexa lite inne i cellerna, skaka galler och låta Hugo ta kort, för att glömma klaustrofobin. Men den väggfasta stolen är av metall och en iskyla sprider sig i kroppen.
Jag får hjärtklappning i isoleringscellen, och går ut på rastgården för att andas.
En stor öppen plan som är omgärdad av en mur. Innanför muren flera hundra livsfarliga killar:
Skolgården från helvetet.
Det är knappt jag vågar sätta mig på trappstegen som finns längs med ena sidan. Det finns säkert en hierarki som jag inte känner till. Clint Eastwood kommer att knuffa ner mig.
På eftermiddagen stiger vi iland i San Franciscos hamn igen, och solen värmer.
Hugo vill se Lombard Street, världens krokigaste gata. Jag har aldrig hört talas om den, men Hugo säger att hans pappa ofta pratade om den, att hans pappa nog hade velat köra nerför den som de gör i biljakterna på tv. Lombard Street är den brantaste gata jag gått uppför och det är lättare att gå baklänges. Hugo skuttar upp, för han är entusiastisk över att äntligen vara här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar